Som kristna behöver vi ha en hög bild av sanning och äkthet om våra liv, speciellt i en kultur som ofta presenterar halvsanningar och lögner, i exempelvis reklam och politik. Detta pratar Jesus om i liknelsen om Farisén och tullindrivaren i Lukasevangeliet 18:9-14 där Jesus menar att den som är uppriktig om sina brister och ångerfull över sina tillkortakommanden inför Gud är den som gör rätt. Men att ödmjuka sig inför Gud handlar inte endast om ärlighet. Om det stannar med den äkta bilden av oss själva som otillräckliga, kan vi lätt hamna i självfördömelse. När vi istället låter våra misslyckanden få omslutas helt och hållet av Guds kärleksfulla nåd, får vi möjlighet att växa i förtröstan på Gud, när vi ser att korset står kvar och att evangeliet håller, trotts mina brister.
Samtalsfrågor:
1. Hur kan Gud, och även vi kristna, förlåta utan straff? Behöver det inte bli något sorts straff? Klarar vi av att leva så?
2. Hur kan Jesus död och uppståndelse befria mig från synden? Hur syns det i våra liv?
3. Hur kan vi inkludera syndabekännelse, att ställa sig ärligt inför Gud och låta nåden omsluta oss, i vår böneliv?