Daniel och hans tre vänner i den första deportationen blev en del av det Bayloniska samhällets toppskikt till slut, men de kompromissade aldrig med sin tillbedjan till sin Gud. Vad är det i vår tro som vi aldrig kan kompromissa med? Vilken fara ser du i att du kompromissar för mycket?
Vad tänker du om Jeremias uppmaning till de depoterade? Bygg hus, plantera trädgårdar, gift er, föd barn.
Hur tänker du kring citatet från Fredrik Lignell: ”om vi hela tiden väntar och längtar efter ett annat liv än det jag har – så kan vi missa att Gud rör sig i det liv jag fick.”? Är det svårt att se Gud röra sig i det vanliga livet du lever?
Vad innebär Jeremias uppmaning ”be för staden” konkret just för dig och för oss som församlig?